DEN TRADITIONELLA GRAMMATIKEN — LINGVISTIKENS FLYGANDE HUMLA OCH MASKROSBARN

/Publiceras i modifierad form i Språktidningen nr 1 2017./

Den traditionella grammatiken hör nog inte till de företeelser som har plockat flest popularitetspoäng bland alla skolbarn som under tidernas lopp tragglat regler och svettats över ständiga utantilläxor. Även från vetenskapligt håll kan otaliga angrepp och försök att ersätta den från grunden med nya, föregivet ändamålsenliga system, noteras. Anklagelsepunkterna har främst gällt bris- tande metodik och systematik och att de grammatiska kategorierna definie- rats med hjälp av oenhetliga kriterier. Ett annat vanligt argument är också att den utformats på basis av latinet som ju strukturellt skiljer sig från de olika moderna språk som den tillämpas på. Mot den bakgrunden är det lika osan- nolikt att den kan fungera som att en humla kan flyga. Ändå har nydanings- försöken tämligen snart övergivits eller möjligen lämnat terminologiska spår efter sig, medan den traditionella grammatiken levat vidare likt ett lingvisti- kens maskrosbarn.

Hur kan då denna överlevnadsförmåga förklaras och varför har de radikala nydaningsförsöken inte lyckats? Detta blir nog lättare att förstå om den ovan nämnda kritiken själv kritiskt prövas och det sker bäst i historiens ljus. Flexibi- litet, anpassningsförmåga och influenser från andra discipliner i kombination med terminologisk stabilitet utgör här nyckelbegrepp. Den självklara förut- sättningen är naturligtvis också att grammatiken motsvarar ett behov och fyl- ler en funktion. Att så mycket uppmärksamhet nedan ägnas åt den tyska grammatiken beror på att dess system importerades till Sverige där det an- passades till det svenska språket. Framställningen bygger delvis på egen forskning.

I de medeltida klosterskolornas latinundervisning användes den latinska grammatiken Ars grammatica, som skrevs på 300-talet e. Kr. av den romers- ke grammatikern Aelius Donatus. Vid universiteten tillkom på 500-talet den bysantinske grammatikern Priscians mera omfattande arbete Institutiones grammaticae. Både Donatus och Priscians verk åtnjöt under medeltiden all- mänt högt anseende och en närmast oinskränkt auktoritet. Särskilt bland fö- reträdarna för den medeltida filosofiska riktning som kallas skolastiken be- traktades de som näst intill heliga. Följaktligen utsattes de under medeltiden inte heller för några förändringsförsök och de utgör fortfarande idag den ter- minologiska basen för den traditionella grammatiken. När främst Donatus’ grammatik började tillämpas på de europeiska folkspråken från slutet av 1400-talet påbörjades en anpassningsprocess av terminologin och mängden skolgrammatikor ökade raskt. Variationen på det traditionella temat i form av förändringar, förbättringar och kompletteringar var stor. Med jämna mellanrum utgavs sammanfattningar som tack vare sin genomslagskraft kom att bilda milstolpar i utvecklingen. På tyskt språkområde bildade Justus Georg Schot- telius (1612-1676), Johann Christoph Gottsched (1700-1766) och Johann Christoph Adelung (1732-1806) sådana milstolpar. Många efterföljande grammatikor var rena plagiat, men dessa bidrog ändå till spridningen av nya idéer. Främst var det läran om ordklasserna (partes orations) som modifiera- des och anpassades.

En annan viktig aspekt vid all språkbeskrivning är också ordens förhållande i satsen/meningen, syntaxen. Denna ägnades fram till 1800-talets början ett mera förstrött intresse. Utgångspunkten för syntaktiska beskrivningar i den äldre grammatiken var i huvudsak orden och ordklassernas, inte satsen. En mycket viktig komplettering av den traditionella grammatiken, som tillkom un- der 1800-talets första hälft, gällde just syntaxen. Av särskilt stor betydelse därvidlag var läkaren Karl Ferdinand Becker (1775-1849), som senare blev verksam som språklärare. Under sin livstid var Becker ett uppburet namn och hans anseende kunde nästan mäta sig med storheter som Jacob och Wil- helm Grimm. Det dröjde dock inte länge förrän Beckers lära kom att starkt ifrågasättas. Föremål för kritiken var dock inte dess grammatiska system i sig utan den filosofiska överbyggnaden, som moderiktigt överensstämde med tidsandan och i huvudsak hämtats från Friedrich von Schellings naturfilosofi. 1855 utsattes Becker för ett häftigt angrepp av filologen Heymann Steinthal (1823-1899), som i stället förespråkade en psykologisk syn på språket i Jo- hann Friedrich Herbarts (1776-1841) anda. I sin kritik använde sig Steinthal, liksom även andra kritiker ända in på 1900-talet, ironiskt nog av Beckers grammatiska terminologi och system. Genom angreppen fläckades Beckers rykte och hans namn föll i glömska liksom också de filosofiska girlanderna. En bidragande orsak var också den historiska språkforskningens tilltagande dominans och ointresse för grammatiken som vetenskapligt objekt.

Den s.k. filosofiska grammatiken, av vilka Beckers grammatikor hörde till de sista, såg sedan 1600-talet som sin uppgift att förena den logiken och även ontologin (läran om ”varat”, verklighetens och världens beskaffenhet) med grammatiken. Den grundläggande hypotesen var att världens alla språk trots

stora, uppenbara skillnader hade en gemensam grundstruktur som alltså grundades i tänkandet eller de universella, a priori förekommande tankela- garna. Språket likställdes då med ordklasserna och det gällde att härledda dessa ur det logiska omdömets kategorier. Försöken i detta syfte var otaliga. De filosofiska grammatikerna försökte alltså med logikens hjälp förklara språkliga förhållanden medan Aristoteles omvänt hade utnyttjat språket som instrument för att blottlägga logikens och tänkandets principer och kategorier. Det var i själva verket ett tvåtusenårigt cirkelbevis, vars båda trådändar omöj- ligt kunde mötas. Logiken räckte helt enkelt inte till som heltäckande förkla- ringsmodell för den funktionella rikedomen, föränderligheten och den vildvux- na, mångbottnade komplexiteten hos ett naturligt språksystem. Alla dessa trägna och fromma ansträngningar kunde omöjligt leda till det avsedda målet, men ändå var de långt ifrån förgäves. De ledde nämligen till att syntaktiska förhållanden så småningom kom i blickpunkten på ett helt annat sätt än som varit fallet i tidigare grammatik.

Aristoteles’ logiska omdöme bestod av tre element, kategorierna Subjekt (S) – Kopula (K) – Predikat (P) och med det kunde syllogismens tre steg åskåd- liggöras:

1. Alla levande väsen (S) är (K) dödliga (P)

2. Människan (S) är (K) ett levande väsen (P)

3. Människan (S) är (K) dödlig (P).

Dessa satser må vara logiskt välmotiverade men ur grammatisk synpunkt är likvärdiga och därmed irrelevanta bortsett från att predikatet består av ett ad- jektiv (ex. 1), (ex. 3) och ett substantiv (ex. 2). Härledningsförsöken ledde till en mängd trassliga härvor och en hel del intellektuellt våld. Så småningom frigjordes dock, mycket tack vare Karl Ferdinand Becker, den språkliga sat- sen från den stränga kopplingen till det logiska omdömet, vilket ledde till en allmän förståelse av den språkliga strukturen som fortfarande idag är grund- läggande för varje syntaktisk teori. Becker inför i sitt verk Organism der Sprache ’Språkorganismen’ (första upplagan 1827) nyckelbegreppet gram- matisk betydelse:

Man kan inte alltid bestämma ordets grammatiska betydelse efter den grammatiska formen och inte heller alltid med säkerhet bestämma den grammatiska formen efter ordklassen. Bara genom att på rätt sätt särskilja de tre satsförhållandena och deras faktorer kan full säkerhet uppnås. Den ofta förvirrande osäkerheten hos den äldre grammatiken beror till stor del på att denna ger mer akt på ordformerna än på betydelsen [...]. (Becker 1837: 8, översättning K-ÅF.)

”Grammatisk betydelse” kallar vi idag syntaktisk funktion, som alltså innebär att olika ordklasser kan ha samma funktion i satsen (funktionell synonymi), t. ex. substantiv, pronomen eller infinitiv som subjekt, och att omvänt en och samma ordklass kan ha olika funktioner (funktionell homonymi), t. ex ett sub- stantiv som subjekt, objekt eller attribut. De tre satsförhållandena var:

1. Det predikativa förhållandet: Fågeln sjunger

2. Det attributiva förhållandet: Den sjungande fågeln

3. Det objektiva förhållandet: a. Fågeln sjunger en sång; b. Fågeln sjunger vackert

I Beckers system kan mångfalden av språkliga strukturer beaktas på ett helt annat sätt än som var möjligt i tidigare grammatik. Detta var ett avgörande framsteg där gammalt stoff tillämpades på ett nytt och mera ändamålsenligt sätt. Helt invändningsfri var det dock inte. Så representerar det attributiva för- hållandet (ex. 2 närmast ovan) inte förhållanden i satsen utan i en del av sat- sen. Detta har dock snarare teoretisk än praktisk betydelse och kan lätt un- danröjas. Becker övergav visserligen i princip ”kopulateorin” men kom inte till klarhet när det gällde begreppet predikat. I satserna Vinden susar och Vinden är kylig är susar och kylig fortfarande predikat. Detta löstes under senare de- len av 1800-talet genom att predikatbegreppet knöts till det finita verbet och kategorin predikativ (”predikatsfyllnad”) infördes. Då uppdelades också ex. 3 i ett objektivt (a) respektive ett adverbiellt (b) förhållande (objekt och adverbial). Becker hade obestridligen lagt grunden till en vidareutveckling och genom honom kom läran att integreras i skolgrammatiken och spridas inter- nationellt, även till Sverige.

Det logiska omdömet som modell utökades redan under medeltiden med de från ontologin lånade termerna substans, accidens, attribut och objekt. Sub- stansen var materien, ämnet, det oföränderliga och accidenserna materiens tillfälliga egenskaper, det föränderliga. Även dessa termer anpassas efter hand till grammatiska förhållanden. Redan hos Priscian fick t. ex. lat. sub- stantia låna namn till kategorin substantiv (nomen substantivum). Nomen adiectivum utgjorde en av substansens accidenser. Begreppet accidens kom sedermera att användas på ordklassernas underkategorier som kasus, tempus, komparation etc. På liknande sätt förhåller det sig också med de ontolo- giska kategorierna attribut och objekt. Ursprungligen var dessa semantiska begrepp och refererade alltså till ordens betydelsesida men efter hand kom de att tillämpas på det syntaktiska planet och ordens uttryckssida. Termen at- tribut omfattade då inte bara adjektiv som bestämning till substantiv, utan också det finita verbet i satsen som vi idag kallar predikat. Termen objekt tillämpades ursprungligen bara på tyskans ackusativobjekt men senare på alla av det finita verbet kasusstyrda satsdelar, alltså också dativ- och genitiv- objekten. Genom Becker begränsades användningen av termen till attribut slutligen till ordgrupper med substantivsikt huvudord (t. ex den gula blomman, blommans färg). Tillämpningen av den logiska och ontologiska terminologin ledde alltså slutligen till en fundamental insikt, nämligen skillnaden mellan ordklass och satsdel, eller, med modern terminologi, skillnaden mellan kate- gori och funktion.

Genom den praktiska tillämpningen i skolorna blev systemet allmänt använt även på högskolor och universitet men den fick aldrig vetenskaplig status. Liksom Steinthal riktade under andra delen av 1800-talet kritiker som Hein- rich Diestel (1785-1854) och Friedrich Adolf Diesterweg (1790-1866) in sig på den logiska, filosofiska och även pedagogiska delen av Beckers lära. Den namnkunnigaste och skarpaste kritikern under 1900-talet var den schweizis- ke germanisten Hans Glinz (1913-2008), som ville göra rent hus med den traditionella skolgrammatiken över huvud taget, i synnerhet den del som kun- de återföras på Becker. Denna skulle ersättas med en ny och vetenskapligt grundad grammatik. Glinz presenterade sitt förslag i Die innere Form des Deutschen. Eine neue deutsche Grammatik ’Språkets inre form. En ny tysk grammatik’ (första upplagan 1951). Han tydliggjorde och diskuterade där ex- plicit den metodik som ligger till grund för kategoribildningen som han kallade experimentell och bestod av ersättnings- (substitution), omställnings- (permu- tation) och (senare) omvandlingsprov (transformation). Det visade sig emel- lertid att de föregivet nya kategorierna i väsentliga delar begreppsmässigt sammanföll med den traditionella grammatikens och det var egentligen bara terminologin som var genuint ny. På 1970-talet återgick också Glinz till den traditionella terminologin. Vid en närmare historisk granskning visade det sig att liknande metodik, i huvudsak transformation, redan tillämpats i den äldre grammatiken, men där mera implicit och utan teoretisk diskussion.

Försök har gjorts att främst i universitetsundervisningen tillämpa NoamChomskys (1928-) generativa grammatik och den s. k. dependens- eller valensgrammatiken med fransmannen Lucien Tesnière (1893-1954) som en av dess främsta företrädare. Även i den konkurrensen har den gamla grammati- ken hävdat sig väl. En tänkbar orsak till denna sega överlevnadsförmåga är den ständiga praktiska konfrontationen med den språkliga verkligheten. Den traditionella grammatiken har utvecklats ”underifrån” till skillnad från de mer teoretiskt och mindre praktiskt grundade nydaningsförsöken. Den gamla grammatikens regelsystem kan säkert rätt använt vara till viss nytta vid un- dervisningen i främmande språk, men det är nog i terminologin som den främsta förklaringen kan sökas. På liknande sätt som i de naturliga språken uppstod här en konvention. Konvention innebär ju en allmänt (er)känd rela- tion mellan ord och deras betydelse, i grammatiken mellan term och begrepp, vilket är en absolut förutsättning för kommunikation. Det är som ”språk om språket”, metaspråk, som den traditionella grammatiken har sitt stora värde. Med den kan språkliga företeelser beskrivas, diskuteras, analyseras och fel- aktigheter förklaras och korrigeras. Även undervisning i modersmålet, särskilt på universitetsnivån blir utan detta inventarium ineffektiv. Nu drabbas den traditionella grammatiken hårt i den rådande svenska skolkulturens PISA-kris. Ett maskrosbarn med sällsam överlevnadskraft och ett tvåtusenårigt kulturarv hotas starkt.