FOLKSKOLAN

1946 började jag i folkskolan. Den byggnaden finns inte heller kvar längre utan har ersatts med villor utefter Skolgatan. I en av dem skulle jag själv komma att bo långt senare. Hann ta ett kort av skolan innan skolan försvann:
 

I folkskolan var det ordning och reda. Vi skolgossar och -flickor fick göra precis det som vi var där för att göra, nämligen lära oss sådant som vi inte kunde, visste eller förstod förut. Ändå var det en vänlig och trevlig stämning så länge vi skötte oss. Gjorde vi inte det så kunde det svida i skinnet både andligen och lekamligen. Det var nog faktiskt så att det senare upplevdes som lindrigare.
    I småskolan, som det hette då, fick vi till att börja med i ämnet räkning lära oss lägga till och dra ifrån. Talen åskådliggjordes t.ex med röda körsbär. Bläckpennorna bestod av ett skaft och ett löstagbart stålstift med tudelad spets. Genom trycket på stiftet kunde därigenom tjockleken på strecket regleras. Ett bläckhorn var nedsänkt i ett hål framtill i bänken och efter att ha doppat stiftet i bläcket skrev vi sedan långsamt och noggrant, rad för rad och sida efter sida ner alfabetets alla bokstäver mellan linjerna i våra blå skrivböcker. En bottenlinje, en låg linje för små bokstäver och en lite högre linje för stora bokstäver och staplar markerade gränserna som inte fick överskridas. Nya stift måste blötas med saliv för att bläcket skulle fästa. Blev det snyggt och rätt fick man en guldstjärna inklistrad nertill på sidan. Det gällde att vara snabb med läskpapperet så att bläcket inte smetades ut. Aj, där fastnade stiftet och när det lossnade sprättes små stänk ut på sidan! Nej, där blev det för mycket bläck som droppade ner på papperet och åstadkom en en stor plump! Snabbt på med läskpapperet, men någon guldstjärna blev det inte på den sidan.
    Att i läsundervisningen ljuda ihop ”Far ror“ och ”Mor är rar“ var dock lite för lätt för mig som redan stavat mig igenom den betydligt mera spännande indianboken Örnöga.  Det lurade mig att inta en alltför avspänd attityd till läxläsning ända tills jag smärtsamt fick erfara att det nog fanns annat som krävde en betydligt större energiinsats. Läseboken hette f.ö. Sörgården och hade en tupp på bakre pärmen. Det sades att om man hade gjort sin läxa ordentligt och sedan lade boken under huvudkudden så skulle tuppen värpa en liten peng till morgonen. Någon förklaring till hur nu en tupp kunde värpa gavs dock aldrig.
    Sparsamhet var en dygd på den tiden och i fostrande syfte erhöll alla en liten grågrön postsparbanksbok. Med jämna mellanrum fick vi går över Bruksgatan till det närliggande postkontoret, där en eller ett par kronor sattes in på boken. Som bevis på denna investering i framtiden klistrades vackra små frimärksliknande kvitton på det insatta beloppet in och den ökande summan och så småningom även räntan fördes allteftersom in för hand i marginalen av posttanten i sin blanka arbetsrock. För att sparmoralen ytterligare skulle stärkas fick vi en tidning, Lyckoslanten, där sparsamhetens välsignelser framhävdes inte minst genom serien Spara och Slösa. De flesta av oss tyckte nog bäst om den visserligen magra, härjade, svart- och striphåriga men utlevande Slösa. (Skulle förresten detta inte idag, i lättkränkthetens förlovade tidevarv, ha kunnat uppfattas som en diskriminerande stereotyp riktad mot oss som är eller har varit mörkhåriga? Jo, det finns fullgoda och obestridliga skäl till denna vakthållning, det inser jag och stöder den fullt ut, men går det ändå inte lite väl långt ibland?) För min del föredrog den blonda och äppelkindade Spara, inte för att hon var ett sparsamhetens dygdemönster eller blond, utan helt enkelt därför att hon var så lik en av flickorna som jag för tillfället råkade vara häftigt men hemligt förälskad i.


Dessa bilder är från Ästads skolmuseum ett par mil nordost om Falkenberg. Skolan lades ner 1947, alltså ett år efter det att jag började, och är lämnad i exakt samma skick som på sista skoldagen.

    Det fanns också kreativa inslag i undervisningen. Dit hörde i småskolan tillverkningen av bl.a. julgransprydnader och annat med hjälp av sax, klister, färgat glans- och silkespapper. I tredje klass, den egentliga folkskolan, där kommandot gick över från Fröken Larsson till skollärare Nilsson, tillkom i stället träslöjd för pojkarna och syslöjd för flickorna. Jämställdhetsdebatt och genusteorier lyste på den tiden helt med sin frånvaro. Produktionen i träslöjden började för min del med en blompinne och slutade med en trebent och inte alldeles bekväm länstol. Däremellan förfärdigades skärbrädor, brödfat och allehanda nyttigheter.
    Behovet av fysisk förkovran var också väl tillgodosett, främst i gymnastiksalen med dess ljusbruna och mjuka korkmatta och ribbstolar utefter väggarna. Där övades också torrsim på golvet och vi fick lära oss de rätta simtagen och i vilken ordning arm och bentagen skulle tas. I slutet av vårterminen åkte vi sedan till Abborrtjärn för att praktiskt tillämpa det som vi tidigare inhämtat så att säga i teorin. Brännboll var en annan vanlig utomhussport när temperaturen och vädret så tillät. Både pojkarna och flickorna deltog. Flickorna valde i regel kortare, platta slagträn.  Dessa var lättare att träffa bollen med men i gengäld inte gick att slå den så långt. Pojkarna valde däremot hellre de längre, runda slagträna som oftast tillverkats i träslöjden och hade motsatta egenskaper i jämförelse med de platta. Ett undantag när det gällde valet av slagträn fanns det, nämligen Inga. Hon var  t.o.m.längre och starkare än någon av pojkarna i klassen, valde alltid de runda slagräna och slog bollen längre än någon av oss. Henne fanns det skäl att hålla sig väl med.
    På rasterna kastade flickorna boll och hoppade rep medan pojkarna ofta rasade och lekte ”kacken“ (tafatt), så även Inga. Hoppa hage och spela kula kunde båda könen göra fast sällan gemensamt. Ibland hände det att ett par av pojkarna, för det var i regel de, kom i hop sig,  pucklade på varann eller brottades på grusplanen. Då ingrep strax någon av lärarna, högg slagskämparna i hampan och skilde dem åt under stränga förmaningar, d.v.s. rejäl utskällning. Därmed var saken avklarad. Att som nu reagera med polisanmälan skulle ha varit rent absurt. En annan populär men inte idrottslig sysselsättning var att byta bokmärken. Till det ändamålet användes vanliga skrivböcker vars pärmar och blad veks inåt och blev till fack med plats för ett bokmärke i vart och ett. När vi så stoppade ner ett bokmärke som vi ville byta bort gick det inte att vad vi skulle få i stället. Spännade! Bokmärkena bestod av allehanda bilder bl.a.  blommor och änglar, som var formade efter konturerna i bilden och kunde köpas i kartform i bokhandeln. Bilder på filmstjärnor var också vanliga.
      Ovan beskrivna verksamheter (inte slagsmålen och aktiviteterna på rasterna förstås) och även sång, teckning och målning med vattenfärg var viktiga men huvudinriktningen gällde de s.k. teoretiska ämnena räkning (det hette inte matematik då), modersmålet, kristendom, historia och geografi. Utgångspunkten var närområdet, alltså Forshaga köping och sedan utvidgades synfältet till Värmland och Sverige. Längre än så hann vi inte under de år fram t.o.m. fjärde klass som jag gick i folkskolan. Vi fick rita en skalenlig karta över samhället, cyklade sedan ut till olika delar av detsamma som vi hade fått lära oss något om i skolan. Som exempel kan nämnas stenrösena och ”ättestupan” i Löved och hembygdsgården Bråtarna i Skived, där Selma Lagerlöfs anfader Peter bott på 1600-talet och bl.a. livnärt sig på laxfiske i Klarälven. Den här konkretiserande pedagogiken var ju bara möjlig i närområdet, men när sfären utvidgades var Folkskolans läsebok till god hjälp.
    Räkning var jag mindre förtjust i för jag hade (och har) inte det bästa sinne och minne för siffror. I mina ögon var det ett tråkigt och livlöst ämne. Ett undantag fanns det dock där och det var geometri som jag av någon anledning tyckte om och hade lätt för. Ännu  roligare var det med modersmålet där läsning av böcker var ett viktigt inslag. I skolans lilla bibliotek fick vi låna böcker framför allt ur det lite förenklade Sagaserien med dess röda ryggar, t. ex. Onkel Toms stuga, Robinson Crusoe, Gullivers resor och allt vad de hette. Rättskrivning och satslösning förekom också. Inte lika roligt men lätt var det och inte anade jag då att jag långt senare skulle skriva en doktorsavhandling om just subjekt, predikat, objekt, attribut och dessa begrepps funktion och historia. (Mycket spännande ämne och inte alls så perverst torrt och tråkigt som många tror!) I uppsatsskrivning blev jag tillsagd att inte börja var och varannan mening med sedan, vilket hörsammades. Sedan dess har jag i möjligaste mån undvikit just ordet sedan. Roligast av alla ämnen var nog ändå historia. Jag läste Odhners lärobok om stenåldersliv, asatron, Magnus Ladulås, Birger Jarl, Sturarna, Gustav Vasa etc, från pärm till pärm som om vore det en roman. Särskilt intressanta och inspirerande fann jag de avsnitt som handlade om folklivet under olika epoker. Den bibliska historien, som vi fått stifta bekantskap med redan i söndagsskolan, var också fängslande. Morgonbön och psalmsång ingick i den dagliga rutinen men att som hemläxa lära sig åtskilliga psalmer utantill hörde inte till de populärare uppgifterna.
    Ungefär så och glimtvis beskrivna såg de fyra åren i folkskolan ut. Det var hög kvalitet och jag känner idag stor tacksamhet till fröken Larsson och skollärare Nilsson för den solida kunskapsgrund de lade. Den sitter ännu som berg. Jag anser att de var bland de bästa lärare jag haft av alla kategorier. Som ett kuriosum kan jag nämna att Werner Nilsson bland sina första elever i Skivedskolan hade haft min mamma Inga. Det måste ha varit runt 1917 och denna Inga kan alltså omöjligt ha varit den klasskamrat jag nämnde ovan.  


I folkskolan var det ordning och reda. Vi skolgossar och -flickor fick göra precis det som vi var där för att göra, nämligen lära oss sådant som vi inte kunde, visste eller förstod förut. Ändå var det en vänlig och trevlig stämning så länge vi skötte oss. Gjorde vi inte det så kunde det svida i skinnet både andligen och lekamligen. Det var nog faktiskt så att det senare upplevdes som lindrigare.
    I småskolan, som det hette då, fick vi till att börja med i ämnet räkning lära oss lägga till och dra ifrån. Talen åskådliggjordes t.ex med röda körsbär. Bläckpennorna bestod av ett skaft och ett löstagbart stålstift med tudelad spets. Genom trycket på stiftet kunde därigenom tjockleken på strecket regleras. Ett bläckhorn var nedsänkt i ett hål framtill i bänken och efter att ha doppat stiftet i bläcket skrev vi sedan långsamt och noggrant, rad för rad och sida efter sida ner alfabetets alla bokstäver mellan linjerna i våra blå skrivböcker. En bottenlinje, en låg linje för små bokstäver och en lite högre linje för stora bokstäver och staplar markerade gränserna som inte fick överskridas. Nya stift måste blötas med saliv för att bläcket skulle fästa. Blev det snyggt och rätt fick man en guldstjärna inklistrad nertill på sidan. Det gällde att vara snabb med läskpapperet så att bläcket inte smetades ut. Aj, där fastnade stiftet och när det lossnade sprättes små stänk ut på sidan! Nej, där blev det för mycket bläck som droppade ner på papperet och åstadkom en en stor plump! Snabbt på med läskpapperet, men någon guldstjärna blev det inte på den sidan.
    Att i läsundervisningen ljuda ihop ”Far ror“ och ”Mor är rar“ var dock lite för lätt för mig som redan stavat mig igenom den betydligt mera spännande indianboken Örnöga.  Det lurade mig att inta en alltför avspänd attityd till läxläsning ända tills jag smärtsamt fick erfara att det nog fanns annat som krävde en betydligt större energiinsats. Läseboken hette f.ö. Sörgården och hade en tupp på bakre pärmen. Det sades att om man hade gjort sin läxa ordentligt och sedan lade boken under huvudkudden så skulle tuppen värpa en liten peng till morgonen. Någon förklaring till hur nu en tupp kunde värpa gavs dock aldrig.
    Sparsamhet var en dygd på den tiden och i fostrande syfte erhöll alla en liten grågrön postsparbanksbok. Med jämna mellanrum fick vi går över Bruksgatan till det närliggande postkontoret, där en eller ett par kronor sattes in på boken. Som bevis på denna investering i framtiden klistrades vackra små frimärksliknande kvitton på det insatta beloppet in och den ökande summan och så småningom även räntan fördes allteftersom in för hand i marginalen av posttanten i sin blanka arbetsrock. För att sparmoralen ytterligare skulle stärkas fick vi en tidning, Lyckoslanten, där sparsamhetens välsignelser framhävdes inte minst genom serien Spara och Slösa. De flesta av oss tyckte nog bäst om den visserligen magra, härjade, svart- och striphåriga men utlevande Slösa. (Skulle förresten detta inte idag, i lättkränkthetens förlovade tidevarv, ha kunnat uppfattas som en diskriminerande stereotyp riktad mot oss som är eller har varit mörkhåriga? Jo, det finns fullgoda och obestridliga skäl till denna vakthållning, det inser jag och stöder den fullt ut, men går det ändå inte lite väl långt ibland?) För min del föredrog den blonda och äppelkindade Spara, inte för att hon var ett sparsamhetens dygdemönster eller blond, utan helt enkelt därför att hon var så lik en av flickorna som jag för tillfället råkade vara häftigt men hemligt förälskad i.


Dessa bilder är från Ästads skolmuseum ett par mil nordost om Falkenberg. Skolan lades ner 1947, alltså ett år efter det att jag började, och är lämnad i exakt samma skick som på sista skoldagen.

    Det fanns också kreativa inslag i undervisningen. Dit hörde i småskolan tillverkningen av bl.a. julgransprydnader och annat med hjälp av sax, klister, färgat glans- och silkespapper. I tredje klass, den egentliga folkskolan, där kommandot gick över från Fröken Larsson till skollärare Nilsson, tillkom i stället träslöjd för pojkarna och syslöjd för flickorna. Jämställdhetsdebatt och genusteorier lyste på den tiden helt med sin frånvaro. Produktionen i träslöjden började för min del med en blompinne och slutade med en trebent och inte alldeles bekväm länstol. Däremellan förfärdigades skärbrädor, brödfat och allehanda nyttigheter.
    Behovet av fysisk förkovran var också väl tillgodosett, främst i gymnastiksalen med dess ljusbruna och mjuka korkmatta och ribbstolar utefter väggarna. Där övades också torrsim på golvet och vi fick lära oss de rätta simtagen och i vilken ordning arm och bentagen skulle tas. I slutet av vårterminen åkte vi sedan till Abborrtjärn för att praktiskt tillämpa det som vi tidigare inhämtat så att säga i teorin. Brännboll var en annan vanlig utomhussport när temperaturen och vädret så tillät. Både pojkarna och flickorna deltog. Flickorna valde i regel kortare, platta slagträn.  Dessa var lättare att träffa bollen med men i gengäld inte gick att slå den så långt. Pojkarna valde däremot hellre de längre, runda slagträna som oftast tillverkats i träslöjden och hade motsatta egenskaper i jämförelse med de platta. Ett undantag när det gällde valet av slagträn fanns det, nämligen Inga. Hon var  t.o.m.längre och starkare än någon av pojkarna i klassen, valde alltid de runda slagräna och slog bollen längre än någon av oss. Henne fanns det skäl att hålla sig väl med.
    På rasterna kastade flickorna boll och hoppade rep medan pojkarna ofta rasade och lekte ”kacken“ (tafatt), så även Inga. Hoppa hage och spela kula kunde båda könen göra fast sällan gemensamt. Ibland hände det att ett par av pojkarna, för det var i regel de, kom i hop sig,  pucklade på varann eller brottades på grusplanen. Då ingrep strax någon av lärarna, högg slagskämparna i hampan och skilde dem åt under stränga förmaningar, d.v.s. rejäl utskällning. Därmed var saken avklarad. Att som nu reagera med polisanmälan skulle ha varit rent absurt. En annan populär men inte idrottslig sysselsättning var att byta bokmärken. Till det ändamålet användes vanliga skrivböcker vars pärmar och blad veks inåt och blev till fack med plats för ett bokmärke i vart och ett. När vi så stoppade ner ett bokmärke som vi ville byta bort gick det inte att vad vi skulle få i stället. Spännade! Bokmärkena bestod av allehanda bilder bl.a.  blommor och änglar, som var formade efter konturerna i bilden och kunde köpas i kartform i bokhandeln. Bilder på filmstjärnor var också vanliga.
      Ovan beskrivna verksamheter (inte slagsmålen och aktiviteterna på rasterna förstås) och även sång, teckning och målning med vattenfärg var viktiga men huvudinriktningen gällde de s.k. teoretiska ämnena räkning (det hette inte matematik då), modersmålet, kristendom, historia och geografi. Utgångspunkten var närområdet, alltså Forshaga köping och sedan utvidgades synfältet till Värmland och Sverige. Längre än så hann vi inte under de år fram t.o.m. fjärde klass som jag gick i folkskolan. Vi fick rita en skalenlig karta över samhället, cyklade sedan ut till olika delar av detsamma som vi hade fått lära oss något om i skolan. Som exempel kan nämnas stenrösena och ”ättestupan” i Löved och hembygdsgården Bråtarna i Skived, där Selma Lagerlöfs anfader Peter bott på 1600-talet och bl.a. livnärt sig på laxfiske i Klarälven. Den här konkretiserande pedagogiken var ju bara möjlig i närområdet, men när sfären utvidgades var Folkskolans läsebok till god hjälp.
    Räkning var jag mindre förtjust i för jag hade (och har) inte det bästa sinne och minne för siffror. I mina ögon var det ett tråkigt och livlöst ämne. Ett undantag fanns det dock där och det var geometri som jag av någon anledning tyckte om och hade lätt för. Ännu  roligare var det med modersmålet där läsning av böcker var ett viktigt inslag. I skolans lilla bibliotek fick vi låna böcker framför allt ur det lite förenklade Sagaserien med dess röda ryggar, t. ex. Onkel Toms stuga, Robinson Crusoe, Gullivers resor och allt vad de hette. Rättskrivning och satslösning förekom också. Inte lika roligt men lätt var det och inte anade jag då att jag långt senare skulle skriva en doktorsavhandling om just subjekt, predikat, objekt, attribut och dessa begrepps funktion och historia. (Mycket spännande ämne och inte alls så perverst torrt och tråkigt som många tror!) I uppsatsskrivning blev jag tillsagd att inte börja var och varannan mening med sedan, vilket hörsammades. Sedan dess har jag i möjligaste mån undvikit just ordet sedan. Roligast av alla ämnen var nog ändå historia. Jag läste Odhners lärobok om stenåldersliv, asatron, Magnus Ladulås, Birger Jarl, Sturarna, Gustav Vasa etc, från pärm till pärm som om vore det en roman. Särskilt intressanta och inspirerande fann jag de avsnitt som handlade om folklivet under olika epoker. Den bibliska historien, som vi fått stifta bekantskap med redan i söndagsskolan, var också fängslande. Morgonbön och psalmsång ingick i den dagliga rutinen men att som hemläxa lära sig åtskilliga psalmer utantill hörde inte till de populärare uppgifterna.
    Ungefär så och glimtvis beskrivna såg de fyra åren i folkskolan ut. Det var hög kvalitet och jag känner idag stor tacksamhet till fröken Larsson och skollärare Nilsson för den solida kunskapsgrund de lade. Den sitter ännu som berg. Jag anser att de var bland de bästa lärare jag haft av alla kategorier. Som ett kuriosum kan jag nämna att Werner Nilsson bland sina första elever i Skivedskolan hade haft min mamma Inga. Det måste ha varit runt 1917 och denna Inga kan alltså omöjligt ha varit den klasskamrat jag nämnde ovan.